STUN

Har känt mig lite opepp inför allt som har med internet att göra. De senaste dagarna har jag glatt spenderat framför tv:n, bakom kurslitteraturen och i sängen. Och bara lite på i en soffa, på en nattklubb, med ett shotglas i näven. Som resulterade i en natts snarkande, en morgon med huvudet i toaletten och ett sorgligt tiggarsms till den kära mamman så jag skulle ha råd med bakfyllecolan.

Förstod ni vad min helg handlade om ? Jag orkar inte vara särskilt social och just nu hatar jag allt som har med facebook.com att göra. Vissa tycker trist, jag menar att det går att lyfta på telefonluren, slå en signal. Höra en mänsklig röst hellre än att använda sig av vad som kanske är människans värsta fiende. Jag blir bara så trött, det är så opersonligt. Och ändå sitter jag här, på en virtuell mötesplats och skriver av mig, hoppas på respons.

Hyckleri skulle någon säga, dubbelmoral från en annan. Jag säger, jag bryr mig inte. Skalar en banan, avslutar kvällen med en cigg och de sista sidorna till föreläsningen imorn. Så kanske jag skriver igen när jag är framme på Glaswegian ground.

Cheerio old pal.

Den dödade mig. Bit för bit. Bröt ner mig, fick mig att gråta. Fick mig att skratta. Fick mig att bli galen. Men äntligen, äntligen över. Firade med riktig kalasfylla i måndags med klassen. Först en jäkla massa drag på studentpuben, sen rundpingis på Pustervik. Gick inte så bra, träffade inte bollen en enda gång. Tisdag: bakfull därmed osocial. Började se på första säsongen med Lost, avslutade den igår. Idag sätter plugget igång på riktigt igen. Är nästan lite förväntansfull.

Vad ska jag ha på mig ?!

Då var det dags. Efter redovisningen idag, som gick helk okej med tanke på att vi inte hade tränat någonting, så fick vi den. Och ja, vad ska man säga ? Jörgen, våran lärare, menade att det var dags för (jag tänkte: för den värsta veckan i mitt liv men ... ) något spännande. Jag vet inte jag. Hela klassen drog efter andan, fick en rädsla i blicken jag aldrig förut skådat och tårar syntes på flera håll.

Jag skrattade hela vagnresan hem. Allt för att inte börja gråta blod. Jag och Rebecka gick för första gången tysta hem från färden. Det fanns helt enkelt inga ord för veckan som ligger framför oss. Väl hemma satte vi oss i soffan, benade upp frågorna och försökte helt enkelt börja någonstans med helvetet.

Dock har det ägnats några timmar åt att lokalisera litteratur som ena läraren menade fanns som e-bok men som den ena hade tagits bort och den andra kunde bara en, av 65 st, läsa i taget. Bra där, Tom. Jävla norrmän, säger jag bara. Men efter lite om och men, har båda hittats och mailkedjan har gått varm, lika så konversationerna på FB. Tack gode gud för internet. Eller ?

Nu har jag lyckats läsa ett helt kapitel i hatkärleken The Will To Improve, något jag inte lyckats med tidigare. Så jag kan faktiskt med ganska gott samvete lägga mig på soffan, se på Paradise Hotel och förbereda mig för en riktigt jävlig dag (läs: vecka) imorgon.

Som sagt, stör du så dör du.

Ey, you ... my hair is falling off !

---

Nej, helt ärligt. Det börjar faktiskt bli bättre. Slutade använda kroppstalk mot feta rötter och jag ska säga er, tappar typ hälften så mycket. Har haft en slapp helg. Spenderade gårdagen med att leka allt från elektriker till frisör. Började med att direktkoppla en taklampa, skruvade sedan upp ett badrumsskåp, städade, lagade hemmagjord pizza och avslutade dagens bravader med att slinga Rebeckas hår. Allt gick som smort.

Vem behöver uni ?

Linny och hennes pojkvän Olly reste från Säffle till storstaden i kylan.

---

Helgdagarna är över och en massa har hänt. Träffade denna fina klasskamrat med hened brittiske pojkvän på en öl i mellandagarna. Hann med ett nyår och en dag ute i de vita skogarna. Lite mera utgång, ytterst lite reashopping och en massa matlagande. Har åkt lite pulka, druckit en massa kaffe och har haft det lite långtråkigt imellanåt. Ikväll vet jag inte var det blir, får inte tag på någon och är sjuk uttråkad. Överväger en promenad men när det är så kallt som 22 minus och hunden inte ens vill gå längre än två meter utanför dörren för att pinka så känns det lite långt borta.

Får helt enkelt känna mig lite NF sista kvällen i Karlstaden.