STUN

Så är det. Jag har insett det nu. Att i vissa ögon kommer man aldrig duga, deras förväntningar är för höga. Att försöka förverkliga ens egna drömmar och ticks och jag vet inte vad genom andra för att man inte själv kunde/kan är sjukt. Inte bra någonstans. Varken nyttigt för personen som måste försöka duga och för den men orealistiska förväntningar.

Jag vet inte vad jag skulle kunna gör annorlunda. Hur allt skulle kunna vara.
Jag är trött att gå på tå.
Jag är trött på att aldrig vara tillräcklig.
Jag är trött på att vara osynlig.

Jag vill bli behandlad på samma sätt som dom som behandlar mig vill bli behandlade.
Jag är trött på att vara ensam med det här.
Jag är trött på att inte en enda yta som är MIN.
Jag är trött på mitt liv.

Jag vet inte vad mycket mer jag orkar men det finns inte så många val, så många vägar ut, bort härifrån. Känns som jag lever i ett fängelse som bara blir värre och det är många månader kvar innan frigivelse. Jag längtar...