STUN

Ja, i vilken ände ska man börja ? Vi tar det från början. Några brudar hamna i samma klass i gymnasiet... Okej kanske inte så långt bak.

I onsdags som var den 2:e januari drog några brudar, Anna Carolina Malin Stina, i en bil upp till Annas stuga i Särna. Där skulle det slappas, snackas skit, drickas cider, åkas bräda och ha det allmänt jävligt skönt. Bilfärden upp gick bra och allt som behövdes pratas om togs upp. En onsdagkväll som blev bra helt enkelt och avslutades relativt tidigt. Efter det kom en torsdag med regn och plusgrader trots lovat köldväder och snöfall från SMHI (<--- opålitliga as hell). Men ut i backen skulle vi, nya brädan skulle ju trots allt testas. Och bra var den, även om skillnaden från den gamla var stor. Tosdagkvällen avslutades med en ganska äcklig köttfärssås och Med andra ord där jag och Malin spöade skiten ur Carro och Anna.
Fredagen började bra med brakfrukost och planer på att dra till badhuset i Idre och avsluta med lite välbehövd After Ski. Tyvärr var det för halt för att dra någonstans och stämningen blev lite kass under resten av dagen. Men på kvällen lagade vi finmiddag, såg på Hip Hip Hora och skrev SMS till Filip Berg som spelar Sebbe i ovanämnda film. Gick och la oss för att sedan nästa dag avsluta resan och åka hem.

Lördagen började bra. Frukost och vi planerade utgången till Nöjes på kvällen. Vi plockade, packade, städade. Låste och lämnade stugan vid satt tid, halv ett och begav oss på fjällvägarna hemåt. Anna satt bakom ratten med Malin bredvid sig medan jag och Carolina hade blivit förvisade till baksätet, jag på den sida jag hatar att sitta, nämligen bakom föraren. Vet inte varför jag inte gillar det, antar att jag är van vid att sitta på den andra sidan. Anna och Malin satte på Idol-Markus skiva och jag och Carro, som tröttnat på den och ville ha lite riktig musik, lyssnade på varsin Ipod. I min spelades playlisten Särna 07,  en blandning med lite lättsjungna godingar.

Jag var helt inne i min bok En märklig affär av Peter Robinson och var mitt uppe i upplösningen när jag kände att bilen började svänga. Jag kollade upp och inser att vi har fått sladd på bilen. Jag ser hur Anna försöker häva den, men vi får motsladd efter motsladd som bara blir värre. Vi låg på en 90-väg och hade precis kommit ut ur en sväng som Anna saktat ner till 50 inför då hon tyckte det verkade halt. Nu är det en bit med raksträcka och på den vänstra sidan av vägen finns ett mindre dike medan den andra sidan är en brant på kanske en så där 10 - 15 meter med tallar ganska glest utspritt, men ändå överallt. När jag inser att kontrollen över bilen inte går att återfå och slutresultatet kommer bli att köra av vägen, hoppas jag bara på att det ska bli det lilla diket. Snälla låt det bli det lilla diket... Men ibland är det inte meningen att man ska få som man vill.

Just som vi tror att vi ska hamna på den "bra sidan" kränger bilen igen och nu inser jag att det blir i branten med träden vi kommer att hamna. Jag har alltid trott att man precis som på film ser sitt liv passera framför en. Men det enda jag kunde se framför mig var vad som skulle hända, vad som skulle kunna ske. Anna skrek och när vi är på väg över kanten hör man Håll i er tjejer, nu går det år helvete, det är hur jag kommer ihåg det. Jag vet att jag tänker, det måste ta slut, här och nu, mot ett träd i dalaskogarna. Det kan inte finnas någon annan utväg. Jag vet att jag tänkte att träden kommer ta oss. Framför mig såg jag träffen volten och landningen som skulle sluta med alla dog, ungefär. När smällen kommer slår jag i huvudet på dörren och känner hur något hårt träffar mig i bakhuvudet. När jag öppnar ögonen inser jag att vi står stilla och att bilen är rättvänd. Jag ser mig omkring och känner hur paniken bygger upp. Det är saker överallt, från bagaget, och jag inser att det som träffade mig i huvudet var en av de alla cider som var kvar. Anna vänder sig om, hennes ansiktsuttryck är inget jag kommer glömma i första taget. Hon skriker Lever ni ? och alla svarar ja. Nu går det fort och jag inser att vi måste ut ur bilen ifall den välter och fortsätter ner för branten och jag skriker Ut ur bilen, Ut ur bilen ! Jag håller Ipoden i ett krampaktigt tag i ena handen och med den andra greppar jag mobilen och kastar upp dörren och tar mig ut. Vi har kommit en bra bit ner, kanske 5 - 6 meter och det enda jag har i huvudet är att jag måste ringa någon, polis, mamma, vad som helst. Jag ser en man komma mot mig och ser att den bil stannat precis där vi kört av. Jag klättrar upp, värjer mig från hans hand och ringer mamma. Jag kunde ha dött ! Va ? JAG KUNDE HA DÖTT ! Du har så dålig mottagning, Stina, jag hör inte vad du säger ! FAN, jag ringer när jag vet mer.

Det var i det läget paniken la sig, en del i alla fall. Jag såg bilen och insåg att vi hade klarat oss. Fyra tjejer utan skråma efter en kyss med ett träd som i stort sett klöv motorhuven. Vi lever, och som kvinnan i den andra bilen som stannade sa, vi hade änglavakt. Det här skulle inte betyda slutet för oss. Jag vet inte hur jag ska beskriva hur jag kände, men jag tror inte jag insåg vad som hänt. Efter ett tag kom Assistanskåren, vi fick skjuts till Sälen by där vi ockuperade en pizzeria i kanske fyra timmar innan Annas föräldrar kom och hämtade oss. I bilen hem var jag lugn, vi hade klarat oss, vi skulle bli bra, vi lever !

Idag har tankarna gått i miljoners kilometers hastighet. Jag ser olyckan, som jag kallar den, framför mig, känner vilken panik jag har i ögonblicket det sker. Stackars mamma, kommer jag ihåg att jag tänkte, inte både pappa och jag. Jag känner hur allvarligt det kunde ha blivit, hur hårt det här har tagit på mig, på oss. Och det nästan första vi alla fyra sa till varann, där på olycksplatsen var, att nu blir det i alla fall inge Nöjes ikväll.