STUN

Då var det dags. Efter redovisningen idag, som gick helk okej med tanke på att vi inte hade tränat någonting, så fick vi den. Och ja, vad ska man säga ? Jörgen, våran lärare, menade att det var dags för (jag tänkte: för den värsta veckan i mitt liv men ... ) något spännande. Jag vet inte jag. Hela klassen drog efter andan, fick en rädsla i blicken jag aldrig förut skådat och tårar syntes på flera håll.

Jag skrattade hela vagnresan hem. Allt för att inte börja gråta blod. Jag och Rebecka gick för första gången tysta hem från färden. Det fanns helt enkelt inga ord för veckan som ligger framför oss. Väl hemma satte vi oss i soffan, benade upp frågorna och försökte helt enkelt börja någonstans med helvetet.

Dock har det ägnats några timmar åt att lokalisera litteratur som ena läraren menade fanns som e-bok men som den ena hade tagits bort och den andra kunde bara en, av 65 st, läsa i taget. Bra där, Tom. Jävla norrmän, säger jag bara. Men efter lite om och men, har båda hittats och mailkedjan har gått varm, lika så konversationerna på FB. Tack gode gud för internet. Eller ?

Nu har jag lyckats läsa ett helt kapitel i hatkärleken The Will To Improve, något jag inte lyckats med tidigare. Så jag kan faktiskt med ganska gott samvete lägga mig på soffan, se på Paradise Hotel och förbereda mig för en riktigt jävlig dag (läs: vecka) imorgon.

Som sagt, stör du så dör du.