STUN

Ja, i ett av mina första inlägg skrev jag om en bilolycka jag precis varit med om. Overkligt. Pratade just med en av mina äldsta vänner, Sandra, som berättade att hon själv var med om i stort sett samma sak fast värre inatt. Påväg tillbaka till Norge fick dom sladd på bilen och voltade in i bergsvägg. Alla klarade sig med lite skråmor och små sår men med en massa att tänka på. Vet precis, är en känsla man knappt kan beskriva. Måste ha upplevt något liknande själv annars vet man inte.

Jag vet att jag kände efteråt att det var ingen som tog det på allvar. Att bara för att vi var helt okej, inte ens skråmor, så var det inte så farligt. Missuppfatta mig inte, tackar vår änglavakt att det inte var värre, men det känns som om människor sett på det annorlunda, låtit en ta det hårt, om någon hade skadats.

Än idag när det är lite halt så blir jag helt nervös. Och jag körde inte ens. Enda jag har att säga till tjejen som körde är att det bara är att sätta sig på hästen igen och köra. Annars kommer man aldrig våga. Låter hårt, men det är sant. Man måste. Jag kom hem och mamma tvingade ut mig dagen därpå och nu är jag tacksam för det. Har snart fått tillbaka självförtroendet men det tar tid.

Ni ska veta, speciellt Sandra, att jag tänker på er och förstår känslan. Det är en rädsla och ångest utan dess like. Ta det fint nu tjejer och alla ni andra som kör bil ! Jag vill inte träffa er i Nangijala nästa gång...