STUN

Jag fortsätter i temat med barn som chockerar mig. I tisdags, efter att sprungrit vilse i Majorna i jakt på en lägenhetsvisning, satte jag vid en spårvagnshållplats och tjuvlyssnade på ett samtal mellan några tjejer. Jag tror att hela området tjuvlyssnade då hon i stort skrek och skrattade om vart annat.

Hon börjar med att visa upp ett stort blåmärke på halsen för sina vänner. Tydligen var det hennes nya pojkvän som blivit lite arg under en spårvagnsfärd. Tjejen i fråga hade tydligen pratat med en av hans kompisar i telefon och killen hade blivit svartsjuk och dom hade börjat tjafsa. Alltså blämärkepåhalsentjafs. Tjejen sa till sina kompisar att han borde vara snäll mot henne, han fick ju både slå henne och ha analsex.

Nu ryckte jag faktiskt till och tog en till titt på denna tjej som inte kan ha varit många dagar över 14 år. Hon började ganska detaljerat berätta om deras lilla sexsession under helgen, tydligen hade killen i slutskedet blivit lite hetsig och råkat trycka till en aning fel. Vilket man tycker han borde märkt, tycker en annan. Tydligen inte, för tjejen berättade att hon hade haft lite svårt att sitta och i skolan hade killkompisarna retat henne.

Det kanske är lätt att i efterhand säga att man faktiskt är barn, en ganska mycket längre tid än vad man trodde i högstadiet. Jag var fullt övertygad om, 13 år gammal, att jag var mogen nog att fatta egna beslut kring kropp och liv. Klart man ska röka, det var väl ballt ?! Klart man skulle dricka, det gjorde ju alla ?! Klart man ger bort sin kropp till andra, det var man väl redo för ?! Fast, var man det ?

Jag säger, var barn så länge du bara kan. Om du var cool eller inte i högstadiet spelar faktiskt inte så stor roll sen, så varför växa upp för snabbt ? Lek, lek, lek tills det aldrig tar slut och lek lite till. Första ciggen, första fyllan, första hånglet, första ligget. Det kan du spara lite på, tills du blivit lite klokare. Det är nog en ganska smart grej.