Jag tror att pengar hatar mig.
I pengaväg har den här hösten inte gått annat än fel. Första CSN kom aldrig, väntade och väntade. Efter X antal tusenlappar lånade av mamma och massa samtal till banker och skickad fram och tillbaka kom de. Nästa CSN kom inte heller, hade inte ens råd med en cola. Stackars bästa mamma fick ställa upp igen och jag sprang till banken varje dag i en veckas tid. Typ. Till slut pengar.
Dessa pengar försvann ganska snabbt. Som jag skrev har jag levt på 349 kr under drygt en veckas tid. Och när det är så illa att kontot står på 14 kr och man dissar att köpa purjolök till linssoppan, då är man pank. Och trött på att vara det. Så när glädjebeskedet om de norska skattepengarna kom var jag så lycklig. Har kanske aldrig varit så lycklig.
Klart jag sprang förbi H&M idag efter skolan, efter det skulle jag ta en sväng förbi Hemköp och köpa lite gott. Fick nöja mig med att hoppa på vagnen hem och sitta i telefonkö till norska Nordea. För givetvis hade mitt norska kort gått och blivit avmagnatiserat av någon anledning och gick inte använda alls. Inte ens i bankomaten. Om drygt en vecka kommer nya koret. Tusen takk och ha det sa jag, la på luren och grät. Som ett litet barn.
Som sagt, jag tror att pengar hatar mig. Jag borde ha anat något när finanskrisen kom och jag förlorade värdet av en finare bil på fonder körda i botten. Livet är inte lätt. Inte alls faktiskt.
