STUN

Man måste se cool ut för att respekteras i ghettot ...

---

Jag bor ju på Hisingen här i Göteborg och som alla nog vet så är det ju ganska turbulent i dessa områden, massa ungdomsuppror och bilbränder. Trots detta så måste jag säga att jag känner mig himla trygg  vårt område, inte någon större skillnad från andra ställen.

Men så en eftermiddag promenerade jag hem från spårvagnen i maklig takt och lyssnade på lite chill musik i lurarna. Jag har gått hela vägen genom det "finare" området och har precis trasslat mig upp för backen. Framför mig står en liten pojke i tioårsålderna med ryggen mot mig. Ofarlig tänker jag, tills han vänder sig om. Tiden stannar och för en tiondelssekund stannar jag i stegen och tittar rakt in i pistolsmynningen.

Där står den lilla, tydligen inte så oskyldiga, pojken med kanske en av de mest verklighetstrogna leksakspistoler jag sett. Svart metall, man riktigt ser tyngden när pojken väger den i sin hand och försöker sig på en snurr på pekfingret. Jag hämtar mig, sväljer ner hjärtat som hamnat i halsgropen och stapplar förbi. Bakom mig hör jag då pojken härma ljudet av pistolsskott och jag vänder mig lite halvt om och mycket riktigt. Ungjäveln siktar på mig och har just "skjutit" mig i ryggen.

Jag känner vad förbannad jag är. På mig själv som faktiskt blir rädd och tror att det finns tioåringar i Sverige som springer runt med pistoler och skjuter hej vilt (vilket det säkert gör, men nu finns ju bara hoppet kvar). Förbannad på denna lilla pojke som uppenbarligen som tyckte det var okej att sikta på mig. Men mest förbannad på föräldrar som låter sitt barn springa runt med något så verkligthetstroget.

Mina barn ska då aldrig få leka med vapen. Någonsin.